Det var sååå attans kallt...

Lite nostalgi kan ju aldig vara fel. Efter att vi lastat av våra prylar och blev lämnade av bandvagns-matroserna var vi utlämnade åt vårt öde i ödemarken. Vi försökte dock in i det längsta be fordonsförarana att köra ännu längre men dom nekade med ursäkten att det kunde komma laviner. Ok, det är ju säkert jävligt jobbigt att gräva fram en bandvagn kontra att gräva fram ett gäng soldater till fots och skidor om olyckan skulle vara framme. Men men, världen är inte alltid rättvis.
Johansson svor vid som farmors grav att han skulle "ge dom jävla malajerna" när vi kom tillbaka...om vi kom tillbaka. Vi gav förarna det klassiska långfingret då dom gasade vidare och denna vänliga hälsning blev genast besvarad genom deras immiga rutor där i bandvagnarna. Dock ska ni veta att det hela skedde med glimten i ögat. Ja, kan vara viktigt att tillägga faktiskt.
Så där stod vi nu i minus 28 och insåg att det enda vi hade att göra var att röra på oss. Så det var bara att packa på sig vapen, rygga och skidor samt stavar och bege sig ut i den Norrländska vinterkylan på obekant mark med månen som enda vittne och en skygg fjällräv som sällskapade på snökammen med en snöripa.



Tre dygn senare och muskelvärk på ställen man glömt existerade på kroppen kom vår lilla patrull till slut fram till basen. Då var det som ni kan se mörkt och även jävligt kallt, ca minus 32 grader. Dalle hade hela tiden tjatat om att vi skulle fota gruppen i någon häftig pose, helst med så lite kläder som möjligt och med ett Rambo-tema. Nu är det ganska svårt att liksom komma i någon Rambo-stäming efter 2 mil på skidor och ca 2 mil till fots bärande på dom jäkla skidorna som går under benämningen Vita blixten. För er som tror att detta namn är befogat kan jag säga att det är helt fel. Tack och lov fick vi dom utbytta ganska så snabbt. Till saken kan nämnas att mina, Johanssons, Dalles och Mattsons skidor fungerade som bränsle till elden sista natten....

Hur som helst, vi kom fram och ställde upp oss, dock ej som Rambo då kylan, tröttheten, mörkret och onda lemmar gjorde att vi ville få det gjort så fort som möjligt. Själv hade jag ett skadat snöskydd till mitt vapen som jag lite genant fick förklara senare. Men själva skyddet tog jag med mig hem som...tja kuriosa. Ingen hade sett något liknande förr så det kunde jag ju visseligen bjuda på. För det är ju trots allt så att snöskyddet till pipan ska tas av INNAN man avlossar skotten....i alla fall om man använder sunt förnuft.

Jag sitter förresten på huk längst till vänster på bilden med hjälmen så lång ner att jag knappt kan se. Men å andra sidan var det inte så mycket att se just då heller....

Dagen efter sökte vi upp fordonsförarna och undrade om dom hade haft en bra resa hem i sina fordon. Jo, det hade dom och frågade om vi haft samma trevliga resa. Vi besvarade inte det utan gick iväg men passade på att ta svängen förbi deras uppställda bandvagnar. I smutsen på rutornar skrev vi sedan diverse hälsningar till dom, hälsningar som av censurtekniska skäl inte ska nämnas eller återges i denna blogg.

Fortsättning följer....

Hälsar

Eken