Genom åren har man träffat på många olika typer av människor. Det konstiga är att vissa har man mer gemensamt med än man först kunnat ana. Dom kan ha varit med om Den händelsen, Den situationen, Den sorgen eller Den saken. Det är inte ovanligt att man efter ett tag faktiskt känner viss samhörighet trots att man kanske inte säger så mycket. Det räcker med en blick, en nick eller bara att läsa mellan raderna. Även viss form av tystnad kan säga mer än tusen ord.
För är det trots allt så att kaka söker maka? Eller är det ödet som gör att man trots allt förr eller senare ramla över dessa personer som har varit med om liknande livsöden? Vissa har har ett lik i garderoben, andra en hel kyrkogård. Det som för en person är ett livsavgörande beslut kan för en annan vara vardagsmat.
Det mesta handlar om tajming och omständigheter, snarare än brist på självinsikt eller dåligt självförtroende.
Ja, frågan är djup, för att inte kanske säga bottenlös.....
Det finns tillfällen då man filosoferar över livet, ibland ensam ibland med någon nära vän. För ett tag sedan slog mig att de personer som jag anförtror mig med till med enkelhet kan räknas på ena handen. En annan sak som också slog mig är att ingen av dessa personer har någon relation sinsemellan. Ja, ärligt talat känner dom inte varanda alls och vet knappt varandras existens. Det är på sätt och vis en ganska svindlande tanke men på samma sätt befriande.
Kanske är det just därför man valt att ha det så. Att ha personer som bollplank helt oberoende av varandra kan i sig vara en rejäl fördel.
Hm, ja så är det nog. För ser jag på de personer som jag verkligen litar på och som jag blottat hela mitt liv inför, ja då är det dom personerna man utan problem kan dela både glädje och inte minst sorg med.
Helt kravlöst utan att bli dömd eller att själv behöva döma.
Jag tror alla behöver minst en sådan person, någon man kan beklaga sig lite hos, men även spåna om livets mysterier utan att mötas av gäspningar eller suckar.
Ja, ibland är det skönt att bara ligga som Kalle i hans klätterträd och stirra upp i skyn. Man kan kika på molnen och undra om gubben i månen verkligen finns eller om priset på mjölk kommer höjas eller sänkas. Eller varför man gjorde si eller så i vissa situationer. Då världen trots allt rusar förbi i 200 knyck tycker jag själv det är både skönt och viktigt att man då och då tar sig tid till funderingar och eftertanke.
Well, för egen del händer ingenting i livet just nu, samtidigt som allt händer på en och samma gång. Låter det konstigt? Tja, ta er då en funderare över det. Fundera gärna själva över när Du tog en stilla stund där i solen på rygg.....stirrandes upp på en klarblå himmel med kritvita stackmoln....
På återhörande
Eken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar