Då är det bara timmar kvar och tiden har gått riktigt fort. Fattar nog egentligen inte var tiden ärligt talat tog vägen. Det har ju hänt så otroligt mycket på dessa veckor och det har på många sätt inneburit en helomvändning i livet. Såg förresten idag det det var den 23:e augusti som det första spadtaget togs och från det datumet fram till idag känns i vissa fall som ett vaccum. Men nu är jag on my way.
En ganska stor del i det hela har "LM" som gav mig en rejäl kick i baken. Ja, nu menar jag inte en liten diskret spark så man snubblar till, nä LM sparkade fan ner mig för ett stup. När jag väl skakat av mig dammet, satt plåster på såren och spjälkat ihop mina brutna ben började jag så smått att klätta upp igen. Ganska så tidigt sträckte EG ut handen och drog denna lilla människa en bra bit och sedan kom Emma och hjälpte mig den sista biten. Kontentan är att med facit i hand ska kanske fler bli utsparkade för ett stup, men samtidigt är det få förunnat att orka ta sig upp för stupet igen. LM, tack för sparken, I mean it! Jag sparkade visserligen LM också för några år sedan, kom faktiskt på det nyss. Men det är en annan historia. Men det är kanske det som kallas tjänster och gentjänster...
Min resa är också ett reslutat av denna spark skulle man kunna säga. Omständigheterna idag har ju gjort att resan på sätt och vis blivit möjlig inte minst av praktiskta skäl. Att kliva in i hallen på ARN kommer kännas lite skumt men samtidigt något som liksom funnits där i bakhuvudet ganska så länge,ja faktiskt under ett par års tid. Men nu är jag på väg och tur är nog det. Att sedan kasta av sig sina ordinare kläder och i kläda sig andra "dagiskläder" kommer heller inte att kännas dumt. Känslan att på sätt och vis få vara barn igen, men under andra former är något alla män och kvinnor nog skulle prova på lite oftare. Men samtidigt är ju det helt upp till var och en. Glöm heller inte att resan hela tiden har en ganska så allvarlig underton. Återkommer nog till det vid behov.
Emma lämnar jag tyvärr hemma men hon kommer ju ändå att finnas med på resan på olika sätt. Bara det är ju få förunnat. Men man ska nog även tacka dagens IT-samhälle för det. Samtidigt har hon inte haft så där jättemycket att säga till om gällande detta. Hon visste min inställning till det hela från början och det ska hon ha all heder för. Tack tack tjejen, du är bara sååå nice!Förresten, går denna tripp bra har jag lovar E att ta med henne till USA nästa år,om tid finnes. Hon har aldrig varit där och skulle verkligen vilja ha en bra guide.*S*
"-Sätt in en kul bild på mig där det ser ut som om att jag sitter och längtar", sa hon häromdagen.
Jaha, svarade jag. Ja med tanke på att du är både linslus och totalt crazy så har du säkert ensådan.
"Japp, vi kan faktiskt ta den från när vi var i Helsingborg, den blir bra.
"Ok, då tar vi den, sa jag. "
Så bilden ovan är en fejkad "längta efter mig" bild för just då längtade vi efter att åka hem. Men A och N skulle ju först köpa dricka, men hem kom vi.
Bilden i sig togs för att jag ville prova mobbens kamera när ljuset inte var så bra. Men det funkade ju helt ok måste jag säga...
Nä, nu ska jag vara social den sista tid som är kvar, men jag lovar dyrt och heligt att på ett eller annat vis höra av mig till er under resans gång.
"" Förnuftet gör ofta misstag, samvetet aldrig..""
Hälsar
E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar