"Resan"

Jag sätter mig till rätta samtidigt som tåget börjar röra sig från stationen. Biljetten håller jag i handen samtidigt som jag halvt noncalant slänger av mig kepsen på det lilla bordet och drar ner dragkedjan i jackan.
Tåget börjar få upp farten och snart hörs bara gnisslandet från hjulen och det sövande ljudet när hjulen passerar varje skarv i spåren. Dunk, dunk, dunkeli dunk.

För vissa är resan ett avsked, för andra ett möte. En del reser med glädje, andra med sorg. Några med bestämdhet, andra med fjärilar i magen.
Tåget stannar till. På ena sidan flyger ett mötande tåg förbi. Det känns som om det passerar lika fort som livet passerar revy den dag man dör. Allt sker fort och suddigt helt utan fokusering.

Ute är det mörkt och det enda som syns är min egen spegelbild i fönstrutan. Tåget stannar sporadiskt men efter ett tag noterar jag att det är fler som klivar av än kliver på. Jag har för länge sedan struntat i att ens bry mig om vad stationerna heter eller från vilket spår anknytande tåg ska avgå från.

Jag sjunker längre ner i sätet och biter mig lite försiktigt i underläppen. Försöker få en sista smak av sista kyssen. Ute rusar Sverige förbi, på avstånd någon vagn längre bort gråter ett barn. Då och då svajar belysningen till, ofta i samband med att tåget kränger, än till vänster än till höger.

Tågvärden har jag sett gå förbi ett antal gånger, varje gång rasslandes med sin stora nyckelknippa.
Huvudet är fullt av tankar men på samma gång alldeles tomt. Trots att resan ger mig tid för eftertanke blir det inga tankar alls.

Då och då väser det under golvet när tåget bromsar. Vi färdas över fält, vi färdas genom skog. Vi färdas genom små samhällen. Samhällen som jag inte vet namnet på och som för alltid kommer att symboliseras av något abstrakt som en skorsten, en nerlagd affär eller en igenvuxen fotbollsplan.

Mil efter mil i nattens mörker går färden. Jag försöker sova men tågets rörelser gör det omöjligt att luta huvudet mot fönstret. Jackan åker av för att göra det lite mer bekvämt, men bara för att sedan upptäcka att jag faktiskt fryser.

Kvinnan mitt emot sitter försjunken i sin bok bara för att minuten senare stå upp med boken i ena handen och hennes rullväska i den andra. Remmen till handväskan har hon med van hand lagt på plats på hennes axel och hon rör sig mot dörrarna.
Jag hör väskans rullande och hennes hårda klackar eka mot perrongen tills ljudet blir svagare och svagare. Vi börjar rulla igen och på avstånd hör jag rasslet av nyckelknippan.

Ett vilset höstlöv har för stunden fastnat där mitt på rutan, bara för att några sekunder senare flyga bort i mörkret. Regndropparna kommer strilandes och bildar en bågnande nil trots att vattnet kämpar för att rinna lodrätt ner på spåret.
Men tågets fart övervinner naturens krafter och vattnet försvinner bakåt utom mitt synhåll.

Ännu ett stopp och fler människor lämnar tåget.
Vi rullar vidare och i skenet av gatlyktorna ser jag en man ute med sin hund och två bilar som tålmodigt men ändå otåligt väntar vid bommarna för att vi ska passera.

Dunk, dunk, dunkeli dunk.
Kanske har jag somnat nu, jag vet inte. Men tågvärdens nyckelknippa har för länge sedan tystnat....