Tjena tjena mittbena!
Konstigt att man kan bli så seg trots att man bara jobbat tre dagar. Men det har fan varit hysteriskt mycket och jag hade faktiskt glömt att vi är mitt uppe i ett månadsskifte igen. Ja, man känner att man lever, den saken är klar. Blir tyvärr till att jobba lite i helgen också men ibland blir det ju så. Känns samtidigt skönt att kunna röja undan lite till i lugn och ro så att säga. Måste bara försöka parera in jobbet med H men hon dyker upp runt kl 13. Om inte annat får jag ta en rejäl jobbdag på söndag istället. Huvudsaken är att jag får undan så mycket jag bara kan innan måndag.
Att gå till tandläkaren tror jag kan dela landet i 50/50 faktiskt. Ena halvan tycker det är helt "okej" medan den andra halvan hellre dör. Själv har jag tack och lov ingen tandläkarskräck och det är jag glad för. Jag brukar gå varannat år och det brukar vara ganska så fritt från smärta. Hm, ja enda smärtan så här på äldre dar är svedan i plånboken. Men jag tycker dock det är viktigt att se över gaddarna regelbundet och min tandläkare klagar nog inte. Nu är ju visserligen tiden förbi då man fick klistermärke eller något annat kul efter besöket. Idag är det som sagt bara att håva upp plånboken och betala. Enda gången jag var lite pirrig så här i vuxen ålder var när jag skulle dra ut en visdomstand för några år sedan. Jag filosoferade hur det skulle bli om bedövningen inte skulle ta, eller hur man skulle få bedövningen. Ni vet, skulle man få en stor äcklig spruta rakt upp i munnen eller hud skulle det bli? Och hur skulle det bli efteråt? Skulle jag vara helt off i käften så att all eventuell dryck bara skulle rinna ut igen, ja som man sett på tv? Nä, nu blev det inte alls så utan jag fick någon skum salva som bara bedövade området tanden befann sig i. Sedan stack tandis in en lagom stor tång och vips var tanden ute. Jag kände nästan ingenting faktiskt. Ja, det tog inte ens en minut innan tanden var ute men taxan för den minuten blev hög. Som plåster på såren fick jag faktiskt tanden med mig hem i en liten påse. Hm, undrar var jag har den förresten... Den har jag inte hittat nu när jag städat varje vrå här hemma. Men det kan faktiskt vara så att den är slängd sedan länge. Hm, ja det kan man ju faktiskt hoppas.
Hur som helst, nästa år typ i mars är det dags för att besöka tandis igen.
Ja, nu lämnar vi snart Augusti månad, en månad som räknas till sommaren. Men när nu den månaden är slut så tar nog även sommaren slut. Men jag tror att de flesta av alla svenskar som firat svensk sommar faktiskt varit nöjda. Sommaren har faktiskt varit bra och det har varit minimalt med regn. Även i vår lilla sjö här i trakten är vattennivån rekordlåg och det märkt tydligt både vid bryggor och strandkanter. Detta låga vatten kommer nog att bestå ett bra tag framöver. Är ju en ganska svindlande tanke att fundera på hur många liter som liksom bara försvunnit. Måste vara flera miljoner, eller kanske till och med miljarder liter. Fast man kanske mäter sådant i kubik istället. Men men, sommaren är kort men i år har den inte regnat bort!
Minns ni modehuset Beckasin?
Kollade faktiskt på hela avsnittet av The Americans igår och den var väl helt okej. Jag fattade inte att den skulle utspelas på 60-talet men det gjorde den. Då var ju det kalla kriget med KGB, FBI och andra skumma grejer högst aktuellt. För er som inte visste det innan så var faktiskt Sverige en bas, om än inofficiell bas för en hel del hokuspokus på den tiden. Många agenter fanns här både från öst och väst och man utbytte information via suspekta brevlådor eller bakom buskar och under stenar. Ja, det var ju så det funkade liksom. Självklart finns det spioner även idag men nu för tiden spionerar vi ju på helt andra sätt och med helt andra hjälpmedel. Men fan vet om man inte skulle återgå till stenar och buskar igen. Signalspaning är ju idag en självklarhet men ingen kan avlyssna en sten...typ.
Minns ni Huset Elliot då?
Well, nu är jag faktiskt seg. Blev en lång arbetsdag även idag och så klart körde det ihop sig på slutet. Var bara jag, Vicky och "Lilly" som var kvar på eftermiddagen och det märktes. Men men, sånt är livet och livet är hårt ibland.
På tal om inget, men nästa år, 2014 har jag varit medlem i vår lilla förening i 30 år. Det känns svindlande länge och det är det också. Frågan är bara om det blir ytterligare 30 år. Ja, jag började segla när jag gick i första klass och jag hade nästan lite svårt att förstå vad tränaren skrev på tavlan. Jag kunde helt enkelt knapp läsa då och hade ju bara gått i skolan några månader, första klass. Men men, ja 30 år är lång tid men det har trots allt varit kul. Om inte annat kan man ju säga att jag kan föreningen/klubben både utan och innan....
På återhörande!
Eken
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar