Hejsan Petronella i från plaskeby...

Blev en dag som gått i 200km/h. Dock har det varit en hel del nytta gjort. Resväskan är så gott som packad, alla papper är iordning och över lag har jag ganska bra koll på läget. Har ju en ganska hektiskt vecka framför mig så jag överraskade mig själv med att ha planerat veckan mer eller mindre i detalj. Dock måste jag ju klämma in E någonstans men det är mer ett problem av angenäm karaktär. Sorry E, men du vet var jag menar.
Hon hojtade förresten till idag och var överlycklig över att ha tillbringat lite tid med hennes brorsdotter. Tydligen blir det inte så ofta så det gäller ju att passa på när man ses. Är dock glad för dig gumman, vet ju hur mycket du håller av din brorsdotter. Minns inte hur gammal den lilla tjejen var men hon är nog i åldern tja ni vet vet då man sjunger"-Hejsan Petronella i från plaske By"...typ.

Ja, dagen har verkligen gått i planerandets anda. Tro det eller ej men jag har faktiskt dagen till ära köpt mig en ny vinderjacka. Det blev en snygg men diskret svart jacka av märket Sebago. Vad den kostade behöver vi inte gå in på men jag tänker då inte frysa i vinter. Så nu är det adjö till min Canadian Goose jacka som faktiskt hängde på fallrepet nu. Man vill ju helst slippa se ut som om man blivit rullad i fjädrar som ni vet man blev i Vilda Western. Men tyvärr så började jackan så smått gå sönder förra vintern så det fanns inte så mycket annat att göra. Men men, nu är det problemet löst. Men vad gör man med en gammal vinterjacka förresten? Kan ju inte gärna lägga den till bättre behövade då den är sönder. Tror heller inte att något barn eller vuxen i tredje världen är så inne på att springa runt i en jacka gjord för arktiskt klimat. Nä, det får nog bli soporna denna gång trots att det känns lite trist.

Känns förresten lite skumt att man om en vecka sitter på en helt annan plats under helt andra förutsättningar med helt andra personer. Men trots allt är det samma sol som lyser både på mig och på er där hemma. Den enda stora skillnaden är nog att solen hos mig lyser fan så mycket starkare av olika orsaker. Många undrar förresten var jag ska men det kommer jag avslöja senare. Just nu räcker det med att jag ska iväg, varken mer eller mindre. Även det beror på omständigheter som jag helst vill hålla för mig själv ett tag till.

Funderade lite på mitt liv som seglare. Har ju hållt på med denna aktivitet i nästan 25år både som aktiv tävlingsseglare och på senare tid som trängare och instruktör. Hur många liter söt och saltvatten har inte passera ens ansikte och hur många begåvade men även mindre begåvade adepterhar inte passerat i olika grupper. Men vad är det egentligen som driver mig att fortsätta? Är det kärleken till sporten i sig eller är det allt annat runt omkring. Tja, det är nog en kombination. Känslan av frihet att bara komma ut på sjön eller havet är och har alltid varit en drivande faktor. Att tävla och placera sig bra har ju förvisso varit en morot, men idag är det inte så relevant. Alla de priser och pokaler man samlade på sig ligger sedan länge väl nerpackade i en låda som nog idag är ganska så dammig. Att däremot se hur en seglare utvecklas från att egentligen inte kunna något alls till att sedan gå och vinna tävling efter tävling, ja det är en tränares våta dröm. Visste ni förreste natt en av mina före detta adepter gått så pass långt att han seglade OS i Kina 2008. Okej, att han kom dit var kanske inte alls min förtjänst så sätt, men tro mig det var jag som sådde detta frö en gång i tiden i början av 90-talet. Hur framtiden ser ut med mina marina åtagande är dock justnu skrivet i stjärnorna, och bara månen ser på.

Enda gången jag faktiskt varit rädd på en båt var när vi seglade från Danmark och skulle ner till Tyskland. Det blåste nästan storm och vi skulle bli tvungna att gippa utanför Rügens norra udde. För er som inte är så hemma på detta kan jag berätta att Rügen är lite av nordens Kap Horn. Vind ochinte minst vågor kan komma från helt olika håll vilket innebär att denna typ av manöver inte är helt ofarlig. Till saken hör att detta skulle ske 04:15 mitt i natten. Då det började dra ihop sig var jag och dom andra som hade vakten ganska så tysta och koncentrerade. Det var ju inte bara oss som om det gällde utan även våra kamrater som låg och sov under däck. Tack och lov var vi alla så pass rutinerade att vi klarade det galant. Vi drog sedan en lättande suck och sedvanlig High Five mellan oss på däck. Sedan var det bara att återgå till det normala där rorsman och navigatör åter fick koncentrera sig på att inte komma på kollisionskurs med yrkes och övrig färjetrafik. Är ju en ganska så trafikerad led med färjor från Trelleborg och Ystadsom fraktar gods och människor från Sweden till kontinenten.Men men, no pain no game.

(Drygt ett år senare, den 14 januari 1993 förliste lastbilsfärjan Jan Hevelius i full storm och 54 människor omkom, varav sju svenska lastbilschaufförer. Endast nio överlevde denna katastrof. Platsen för olycka skedde nästan exakt på samma plats där vi kom seglandes ett år tidigare.)

Har förresten kommit på att det finns fyra personer, två tjejer och två killar som har världens häftigaste, goaste och inte minst mänskliga mamma. En mer crazy person får man ju leta efter men ack så underbart att ha en sådan person i sin närhet. Denna person har faktiskt på sätt och vis räddat livet på mig, i alla fall indirekt. Att ens bry sig och sedan sträcka ut handen och dra upp lille mig ur den stinkande rännsten som jag trots allt befann mig i, ja det är smått ofattbart. Men tack och lov är det sant och det kommer jag att vara dig Eev(a)igt tacksam för! Payback time kommer ju dock snart och ingen är gladare än jag!

Underbart, sa Bill
Kanon,sa Bull

Nä, that´s all for now folks.
Och du Emma, sussa sött och hoppas du och lilltjejen hade en underbar dag, men har saknat mig lite i alla fall..*blink*

På återhörande!
/E