Döden är i allra högsta grad en levande företeelse. Just nu har jag en äldre släktning som ligger för döden och man får väl säga att det är livets gång. Jag har i mitt vuxna liv varit på 6st begravningar än så länge och fler lär väl ju säkert komma. Sedan har jag haft andra bektanta som på ett eller annat vis drabbads av döden den senaste tiden. Jag är inte ett dugg rädd för döden utan ser der mer som en ganska intressant sak, hur groteskt eller hemskt den än kan låta.
Det jag menar är ju att döden kan te sig på så olika sätt. Lika väl som döden kan vara en katastrof för anhöriga kan döden i andra fall vara en befrielse. Både för den som dör men också i vissa situationer för anhöriga.
Döden kan för vissa vara orättvis medan andra dödsfall kan te sig rättvisa. Ja, det finns folk som apploderat utanför fängelser de tillfällen då man avrättat personer i USA. Det finns också död då en hel värld gråter eftersom man tycker det är så orättvist.
Vad säger ni själva? Är avrättning av en massmördare mer eller mindre rättvis än ett barn som dör av svält i Afrika?
Död kan också skapa opinion och debatt.
Jag tänker dock inte gå in på om det är rätt eller fel med dödstraff för det lämnar jag till andra.
Det finns även död som kan te sig naturlig men ändå hedras av en hel nation eller värld med inget annat än vördnad. Vem minns inte kortegen med Astrid Lindgrens kista genom Stockholm. Då stod man gammal som ung, tyst och liksom bara visade sin vördnad.
Ja, ni förstår kanske resonemanget lite nu. Döden är något som berör men också då och då manar till eftertanke.
Ska man tro vissa fictionförfattare så har vi alla en uttalad dödsdag och man kan inte lura döden. Gör man det kommer den ändå och tar dig. Just detta resonemang är ju huvudtemat i filmen Final Destination 2 som jag refererade lite i ett tidigare inlägg.
Har jag redan nu vid en ålder av 30 plus planerat min egen död? Nä, inte direkt men jag har ett inofficiellt testamente. Vad som exakt står i det låter jag vara osagt men det är i tryggt förvar och detta testamente är ett så kallat levande dokument, hm ja det lät ju komiskt, men det jag menar är att jag reviderar det med jämna mellanrum beroende på omständigheter så som civiltillstånd eller andra saker som gör det skäligt att fylla i eller ta bort i skriften.
Många i vårt samhälle arbetar dagligen med döden på ett eller annat sätt. Det kan vara personal från Räddningstjänsten, vården eller inom kyrkan. Ja, det är ju dock kanske oftast dessa yrkesgrupper som ser döden i sitt yrke. Men även militären kan se ond bråd död om man befinner sig på sådana platser eller situationer. För många år sedan såg jag just dessa fyra yrkesgrupper samtala om just döden och på vilket sätt man såg på det. Det var väldigt intressant eftersom dom alla hade sin egen syn på det hela. Tänk er själva, hur är en militärs synd på döden då militären indirekt är utbildad för att döda? Hur ser en brandman eller ambulansförare på döden då den kan inträffa mer eller mindre i deras armar?
Ja, tro mig, det är ganska så intressant att se hur olika personer har olika syn på samma sak.
Tro nu inte att detta med döden upptar mina tankar allt för mycket om dagarna. Brukar skoja om det lite med EG och liksom komma på att oj,nu var vi där igen. Men då jag lever livet med allt vad det innebär så är ju trots allt även döden en del av livet.
Döden eller att dö har också många namn. Liemannen, Sankte Per, the man upstaris, man trillar av pin, man går bort, he or she has moved on, Man har mött sin överman, man är på andra sidan, man skådade ljuste, Gud plockade hem de sina...
Ja kärt barn har många namn.
Hur som helst, jag bryr mig inte om reaktioner på detta inlägg och jag är inte knäpp i huvudet. Jag skulle kunna hålla på i evigheter med detta ämne, tro mig. men som sagt jag är inte dum eller tramsig, bara filosoferande om något som förr eller senare kommer till oss alla. Men just nu är jag i allra högsta grad levande. Så med dessa ord avrundar jag dagen.
Love
E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar