"Jag minns att du ringde den där sommardagen i augusti. Du tog det per telefon, ville ta ett break, ett uppehåll från något som du ansåg var dött. Tio minuter senare var det över, trodde jag, men det var var bara början.
Jag samlade ihop mig och tog hundarna på promenad. Halvvägs ut fick jag det första brytet, ja det brast fullkomligt och allt bara kom forsande. Den första jag ringde var T och jag sa rakt ut att jag orkar inte mer, jag ger upp. Du hade redan krossat mig ekonomiskt och nu tog du den sista gnutta ork, mening och värdighet ifrån mig. Jag hade inget val, jag måste härifrån.
Din ursäkt om att hitta dig själv, landa och ta en paus var bara tomma ord. Ja, du ringde och sa det en onsdag i augusti och på fredagen hade du redan landat och hittat dig själv, och redan då hade du gjort det officiellt för dina vänner. Kvar stod jag med dina saker och dina kläder, men garderoben su skulle hänga dom i var någon annans. Jag ville inte se dom längre men var tvungen att ha dom kvar tills du behagade komma och hämta dom.
Kvar stod jag med skulder men inga pengar. Du lyckades till och med göra mig billös, så där stod jag med två hundar och en gammal cykel. Du hade nu fullbordat det totala kränkningen.
Andra brytet kom när jag tittade i historiken, du hade lurat mig, gått bakom ryggen och allt jag krävde tillbaka var att du i alla fall skulle vara ärlig. Det var det minsta jag begärde.
Jag fick inte en chans att förklara, försöka förstå eller ens fråga. Vad hände, var det mitt fel eller var det något annat? Du hade redan bestämt dig, du hade redan krossat mig, du hade redan gjort ditt val.
Det som länge var en chock gick sakta över till ett hat, ett hat som till och med skrämde mig själv. I över en veckas tid grät mig till sömns med hundarna som täcke, hundarna som du tidigare förbjudit i sängen. Men hundarna förstod, hundarna fanns där och hundarna svek inte.
I en veckas tid sov jag knappt en blund, jag tappade 5 kilo rakt av och det enda jag egentligen fick i mig var vatten och kaffe.
Efter en vecka mådde jag så dåligt att jag kontaktade min älskade EG. Det var inte bara ett rop på hjälp utan även ett rop på att överhuvudtaget överleva. Veckan efter skulle hundarna iväg och helt plötsligt hade alla som stod mig nära bara försvunnit inom loppet av 10 dagar.
Tredje brytet kom när så Elmo hämtades. När jag såg honom motvilligt dras med mot tåget kunde jag inte hålla tillbaka tårarna längre. Det var som om både han och jag förstod att vi nog aldrig mer skulle få se varandra. Det kändes inte rättvist, det kändes grymt...men det var du som hade "ordnat".
Jag lämnade stationen som i trans med tårarna rullandes ner för kinderna. Jag åkte till det där stället som bara jag vet om, stället där jag finner ro och harmoni. Hur kunde det bli så här, var det mitt fel eller ditt? Ja, det var faktiskt ditt. Utan att tänka hade du på 14 dagar nu förvandlat mig från glad och lyckligt till fullständigt självmordbenägen. Jag hade bokstavligen förlorat allt.
Jag blickade ut över det spegelblanka vattnet, kände en tomhet jag aldrig känt innan men framför allt en smärta i brösten som jag sent ska glömma. Vid det här laget var tårarna slut, istället kände jag yrsel och satte mig på en sten.
Jag hade aldrig någonsin känt mig så ensam och utelämnad som då. Där och då hade jag ingen framtid, inget att leva för och heller ingen att leva för.
Allt det är var ditt verk, ditt resulat av oärlihet och egoism. Jag var lurad ända ut i fingerspetsarna, hade ingenting kvar.
Jag vet när vändpunkten kom, punkten då vänner som stod mig nära sa att jag är okej, jag är inte dum i huvudet och att livet trots allt är värt att leva. Men än idag är det många i min omgivning som inte alls vet hur dåligt jag mådde, hur lågt nere jag var eller hur nära jag faktiskt var att helt enkelt strunta i allt. Men mina vänner såg, dom orkade och dom höll i mig. Om dom så höll mig i håret skulle jag upp igen, upp med allt som du raserat. När jag vaknt till sans lovade jag mig en enda sak, att aldrig någonsin hamna i liknande situation igen.
Allt det där som började en sommardag i augusti....""
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar