La mig istället på soffan och funderade lite...
Jag inser nog inte själv riktigt hur mycket jag trots allt saknar mina kära hundar. Man får en speciell connection och med tanke på att mina hundar var som dom var, ja det gör ju inte saken bättre. Saknar kvällarna när man låg på rygg i soffan med en eller två hundar tätt intill med den varma nosen tryggt på plats under ens haka. Så där kunde vi ligga i timmar och liksom bara vara. Djur är svåra att förstå men vi ska absolut inte underskatta djurens förmåga att förstå oss.
När Morris åkt till sin nya familj hade jag och Elmo några dagar för oss själva innan även han skulle fara. Hela tiden kände jag på mig att han visste att det även var något på gång får honom. Vet inte, men det kändes som så. Självklart ägnade jag allt ledig tid tillsammans med honom och vi somnade alltid in brevid varandra i sängen varje natt. Han låg helst nere vid fötterna för att då och då förflytta sig upp på min mage. Min egen sömn blev väl så där men vad gör man inte.
Även under våra sista promenader kändes det som om han liksom visste att han skulle inte gå där längre, lukta på dom träden eller spana på dom där fåglarna.
Tiden gick och den dryga veckan gick fruktansvärt fort. Så kom då dagen då han skulle åka. Det enda jag tänke på var att inte begå samma misstag som jag gjorde med Morris, dvs möta blicken på hunden stunden innan man vänder på klacken och går. Nä, det gjorde alldeles för ont och att göra samma sak med Elmo, ja det skulle inte funka.
Tänker inte gå in mer på resdagen utan talade länge och väl med Tina dagen efter som berättade att resan gått bra och att både hon, dottern oxh Elmo kommit fram utan problem.
Hm,ja där borde nog min hundhistoria vara slut men det är den inte. Jag har nästan svårt att grreppa att det är svårare att skiljas från dessa djur än vad det är att skiljas från någon partner. Vad är det som gör detta? Varför är smärtan tio gånger värre? Är det ögonen, är det samvetet att man sviker dom eller är det helt enkelt den unika och nära relation man har med sina djur? Ett djur sviker aldrig och ett djur kommer alltid att förlåta..
Jag vet ärligt talat inte varför jag känner och grubblar över detta. Dock vet jag att många gånger när jag tänker på Elmo och Morris händer det ofta att jag efter en stund känner tårarna rinna ner för kinderna. Det kan vara hemma, i bilen jag till och med på jobbet...
Gjorde jag rätt eller gjorde jag fel? Är jag en svikare av stora mått? Vems bästa tänkte jag egentligen på, mitt eget eller deras? När kommer jag smälta detta, kommer jag smälta det eller ska jag överhuvudtaget smälta det? Gav jag helt enkelt upp för tidigt?
Officiellt är det inte ens mina hundar längre. Ägarbytena har gått igenom och försäkringarna är överskrivna. Men jag kommer ändå alltid att kalla dom för MINA hundar, fram till den dag dom dör. Min Elmo, min Morris, mina älskade muppar...
Tja, en vacker dag kanske jag kan tänka tillbaka på dessa underbara varelser och le, minnas alla roliga minnen utan att det kommer tårar? Just nu vet jag inte.
Det konstiga är att jag har nog aldrig gråtit så mycket som jag gjort den senaste tiden faktiskt. Gråtit inför människor jag inte gråtit inför innan, gråtit över saker som jag tidigare inte ens skulle lägga energi på. Men i grund och botten handlar det nog om att de beslut jag tagit den sista tiden varit så otroligt tuffa rent mentalt att jag kanske själv inte insett vidden av det, än mindre varit förberedd på det mentalt.
För ett tag sedan hälsade jag ju på alla mina kära hundvänner. Kände nästan om om det var ödet som gjorde att just den dagen var faktiskt dom flesta av mina hundvänner där på klubben. Det var underbart att se alla igen, både hundar och människor. Samtidigt kände jag ett mått av utanförskap, gemenskapen till trots. Jag hade ju inga hundar med mig. Sedan den dagen har jag inte varit där igen och jag vet varken när eller om jag gör det heller.
Well, orkar inte skriva ner nu utan avslutar med några rader som jag tycker är ganska så talade och dessa rader kan användas både i positiva och kanske lite mer sentimentala sammanhang.
"Minnen kan komma, minnen kan gå.
Vissa kommer dock alltid bestå"
God natt Elmo och Morris, tänker på er mer än någonsin...
/E
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar